Kolerakyrkogården vid Sjöstan
Järnkorset vid skeppsbyggmästare Weilbachs grav är från 1853 och i bakgrunden skymtar man skyskrapan Sthlm01.
När koleraepidemin kom till Stockholm arbetade 72 man med massbegravningar här.
PARKEN sydväst om Hammarby Sjöstad (bakom skyskrapan Sthlm01) är ett härligt grönområde att promenera i, men under grönskan ligger 10.000-tals människor begravda. Upp till 16 kistor lades här i varje grop under 1800-talets koleraepidemi.
1808 – Akut behov av fler begravningsplatser
I början av 1800-talet växte Stockholms befolkning kraftigt. Farsoter härjade och Sverige låg i krig med Ryssland och Danmark. 30.000 värnpliktiga kallades in, många av dem drabbades av ”lantvärnssjukan” (rödsot, nervfeber mm) och avled.
Kung Gustav IV Adolf påbjöd begravningsplatser utanför den täta stadsbebyggelsen och vid Skanstull anlades en för i första hand fattiga och så kallade politielik (avlidna fångar och oidentifierade upphittade lik) och i andra hand för soldater.
1809 – Begravningsplatsen invigs
Bara två dagar efter avtalets undertecknande invigdes begravningsplatsen och den stora, rödmålade vävövertäckta likvagnen började rulla från sjuklägret i Operahuset söderut över Norrbro om nätterna. Efter freden i slutet av 1809 upphörde transporterna och de följande 25 åren användes begravningsplatsen i sitt ursprungliga syfte, dvs. för politielik.
1831 – Koleran väntas till Sverige
Särskilda begravningsplatser förbereddes. På Skanstulls byggdes dödgrävarbostället, den inhägnades och ner lövträdplanterades.
1843 – Koleran drabbar Stockholm
Under tiden 27 augusti – 17 oktober utfördes 2.450 dagsverken här och arbetsstyrkan uppgick som mest till 72 man. Omkring 1.000 personer dog på Södermalm dessa två månader. Hästdragna kärror skramlade iväg under nätterna för begravning klockan 8 på morgonen, då upp till 16 kistor sattes ner i varje grav. I slutet av oktober var sjukdomen över och begravningsplatsen användes åter för fattiga och okända. 1848 planerads 120 popplar.
1853 – Koleran återkommer med ny epidemi
Gravkorset i gjutjärn i kyrkogårdens nordöstra hörn är rest över Johannes Weilback, född 1811 och död 26 augusti 1853 i kolera. Han var av dansk börd och verksam som skeppsbyggmästare vid Stora Varvet i Stockholm.
1860-1895 – En vanlig begravningsplats
Då kyrkogårdarna på Södermalm vid denna tid av överfulla upp uppläts Skanstulls även för gemene man.
1895-1901 – Begravningarna minskar alltmer
1895 togs Sandsborgskyrkogården i bruk och gravsättningarna här avtog. 1901 upphörde de helt.
1917 – Kyrkan lämnar över till staden
Stadens byggnadskontor övertog förvaltningen, som sedan dess skötts av gatu- och parkkontor.
1947 – Gravvårdarna flyttas
Kvarvarande gravvårdar sammanfördes till nuvarande läge vid dödgrävarbostället, i begravningsplatsens södra del, och inhägnades.
1997 – Parken och begravningsplatsen rustas upp
Nya träd planterades, fler bänkar och soffor placerades ut, gångvägssystemet restaurerades, belysningen förbättrades och en mängd blomsterlökar och ängsblommor sattes. Begravningsplatsen hägnades in med ett staket liknande det som fanns för 100 år sedan.
Källa: Gatu- och fastighetskontoret, 1998
Copyright: Tidningen Hammarby Sjöstad, juni 2020